Varför Vi Byggde Lume

Om du läser det här klockan tre på natten, skärmen fortfarande på, ännu en dag som gått—vi förstår dig. Om du precis ljugit om var du varit, om du är utmattad av att kämpa mot dig själv varje dag, om livet glider iväg men du inte kan sluta: vi har varit exakt där du är.

League. MMO:er. Spelen ändrades, men mönstret gjorde det inte. Vi hoppade över föreläsningar, undvek vänner, perfektionerade konsten att ljuga om skärmtid. Vi jagade rank, jagade drömmen om att bli pro, jagade allt som lät oss undvika det verkliga livet. Skolan? Misslyckades. Relationer? Undvikna och förlorade. Hälsan? Förstörd av energidrycker och sömnlösa nätter. År försvann in i en skärm medan alla andra gick vidare.

Det var inte dramatiskt. Det var tyst och skrämmande: att inse att ingen skulle komma och rädda oss. Vi var i början av 20-årsåldern, ensamma, såg våra liv stå stilla medan våra vänner byggde karriärer och relationer. Den rädslan att vakna som 30-åring på samma plats blev starkare än dragningen till ännu ett spel.

Så vi slutade. Tvärt. Avinstallerade allt. Bröt kontakten med spelkompisar. Byggde en strikt rutin: träning, läsning, lära nya färdigheter, vad som helst för att fylla tomrummet som videospel lämnade efter sig. De första veckorna var brutala. Våra hjärnor skrek efter dopamin. Men vi höll ut för vi var tvungna.

Tre år senare kämpar vi fortfarande ibland med fokus och sömn. Återhämtningen går långsamt. Men nu bygger vi företag, tränar regelbundet, lagar riktig mat, upprätthåller relationer som faktiskt betyder något. Belöningarna kommer långsammare än achievements i spelet, men de är äkta och de består. Du behöver bara träna om din hjärna att värdera dem.

Därför finns Lume. När vi behövde hjälp hittade vi generiska råd och dömande åsikter, men inget byggt för folk som oss som behövde sluta helt och börja om från scratch. Inget strukturerat program. Ingen riktig gemenskap. Så vi byggde det vi desperat behövde: ett återhämtningsverktyg designat av folk som levt detta, för folk som fortfarande kämpar.

Du är inte trasig. Du är inte svag. Vi har suttit i den stolen klockan tre på natten. Vi har sagt de lögner. Vi har känt den ångest. Vi tog oss ut, och det kan du också. Vi finns här.